II
under den tid, da vi frän sistnämnda land mottogo de
missionärer, som hos oss kraftigast verkat for kristen-
domens utbredande, och samtidigt Engelska inyntmästare
inkallades att här grunda inhemsk myntprägling.
Om man afräknar Skäne, som vid denna tid hörde
till Danmark och säledes fätt sina i j orden nedlagda
myntskatter direkte frän England, visar sig att de Engelska
mynten funnit stor spridning äfven inom Sveriges
öfriga provinser, fbreträdesvis de vid och i Östersjön be-
lägna. Detta kan endast hafva skett genom h a n d e l,
hvilket äfven bestyrkes deraf, att de Anglosachsiska mynten
i vara jordfynd nästan alltid ätföljas af samtida mynt,
. ej blott frän Danmark, utan äfven frän Tyskland, Böhmen,
Ungern, Nederländerna, företrädesvis utgängna frän stä-
der belägna vid den tidens förnämsta bandelsvägar, de
stora floderna. Denna handel synes hafva upphört sedan
kristendomen blifvit allmänt antagen iöom Sverige, ty
de yngsta mynten i dessa fynd gä icke, utan med fä
undantag, längre ned i tiden, än tili nägot öfver medlet
af ll:te ärhundradet.
Orsaken, hvarför dessa myntskatter blifvit i j orden
nedlagda, torde hafva varit dels brist pä säkra förva-
ringsställen i de fordna anspräkslösa hemmen, dels att
den tidens handlande sännolikt varit resenärer, som, när
de ätervändt tili hemorten, pä detta sätt gömt sina med-
förda penningar, innan de begifvit sig ut pä nya resor,
frän hvilka mänga bland dem icke äterkommit, tili följd
hvaraf j orden fätt behälla hvad som sälunda blifvit i
hemlighet undangömdt._
Af de uppgifter jag kunnat samla om Anglosachsiska
myntfynd inom Sverige, grundade hufvudsakligen
pä det i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets
Akädemiens arkiv befintliga inventarium öfver fynd, som
för Statens samling blifvit inlösta, visar sig att mer än
in
halfva antalet af sädana fynd anträffats pä Gotland, centralorten
för den tidens handel i norden. Skäne har
lemnat ungefarligen hälften mot Gotland. Efter dessa
bäda landskap hafva de rikaste fynden inkommit frän
Södermanland, Ängermanland, Blekinge, Upland, Smä-
land, Öland och Östergötland, alltsä frän kustprovinserna
vid Östersjön. I rikets vestra provinser, Dalarne, Verm-
land, Vestergötland och Dalsland hafva deremot sällan
dylika fynd anträffats, hvilka tillsammans icke innehällit
mei* än nägot öfver 400 mynt.
Totalsumman af de, enligt dessa uppgifter, inom
Sverige anträffade Anglosachsiska mynten uppgär tili
nägot mer än 22,000, oberäknade bitar af sönderhuggna
mynt (den tidens skiljemynt), hvilka förekomma i de
fiesta 'fynd, nägon gang flera hundra inom samma fynd.
Med full säkerhet kan man antaga, att den här ofvan
uppgifna summan utgör endast en ringa del af här funna
Anglosachsiska mynt, dä man besinnar att otaliga fynd
blifvit skingrade genom försäljning tili offentliga och en-
skilda samlingar inom och utom fäderneslandet eller blifvit
nedsmälta i guldsmedernas deglar, i synnerhet i en
äldre tid, dä lagen annu icke stadgat skyldighet att ät
Staten till inlösning hembjuda anträffade fynd. Konung
Gustaf II Adolfs lärare och vän Johan Skytte omnämner
är 1617 i sitt tal tili Konung Jokob I i England, som
bevis pä forntida förbindelser mellan England och Sverige,
»de utomordentligt stora penningsummor, som för
nägra hundra är sedan infördes af Britanniens invänare
tili Svea och Göta rike, och hos oss vid jordens odling
komma i dagen.» Biskop J. Wallin omtalar i sina Got-
ländska Samlingar, tryckta är 1747, huru »ännu alla dagar
pä Gotland hittas stop- och kannetals främmande
mynt i j orden.» Af dessa ur j orden upptagna skatter
kom dock endast en högst obetydlig andel Statens sam